Den globala läsundersökningen Pirls pekar på att läsförmågan bland svenska tioåringar har försämrats och skillnaderna mellan elevgrupper och mellan skolor har ökat. Skolministern ser tecken på en ”läskris” i svensk skola och presenterar en rad insatser för att vända den negativa utvecklingen, bland annat genom att ”gå tillbaka till grunderna”. Det innebär mer fokus på läsning – fler böcker – och mindre skärmtid. Dessutom är planen att speciallärare ska ta hand om elever i små läsundervisningsgrupper. Det är här vi måste dra i nödbromsen och övergå till en podcast.
”Hej! Välkommen till första avsnittet av podcasten ’Poesi för alla’ som handlar om hur du kan bli nyfiken på att läsa poesi. Jag heter… och läser första året på bygg- och anläggningsprogrammet och jag kommer att läsa dikter och dela mina egna tankar och funderingar. ” Orden strömmar ut i hörlurarna. Eleverna är på poesivandring och lyssnar till varandras podcast-avsnitt som handlar om poesi, om att upptäcka ordens kraft och bygga broar till läsning. Det är eleverna som tillsammans skapat en podcast med 21 olika avsnitt. De har inom projektet Sustainable Poetry och tema Ömsesidighet – lärande, hälsa och välbefinnande läst en valfri diktbok som de lånat i skolans mediatek, valt ut tre favoritdikter, reflekterat över innehåll och budskap, läst lite till och samtalat parvis samt tagit redan på information om bokens författare. Inför inspelningen har de skrivit talmanus, arbetat enligt den retoriska arbetsprocessen och experimenterat med just läsningen för att fånga lyssnarna – att läsa poesi med inlevelse var något helt nytt för eleverna – en minst sagt annorlunda upplevelse.
Konsten att berätta utifrån ett manus och att läsa en dikt med inlevelse
I början av kursen svenska 1 lyssnade vi på Sommar i P1 och sommarprogram så eleverna var snabbt på bollen när det var dags att bygga strukturen i talmanuset. Dock blev det en hel del frågor, bland annat kring upplägget, vilket fick oss att samtala om hur man fångar en lyssnare – håller kvar intresset – och avslutar på ett träffsäkert sätt. De fick utgå från sig själva och sedan samtala parvis; vad fångar din uppmärksamhet och vad får dig att lyssna vidare? Vad tror du blir det avgörande för att nå fram med budskapet – att få unga att gå inom skolans mediatek på vägen hem och låna sin första poesibok? Vad är det sommarpratarna gör för att fånga lyssnarna?
Musiken mellan berättandet i sommarprogrammen skulle i deras podcast ersättas med poesiläsning – dvs. deras tre utvalda dikter. Den här delen är så spännande. Vilka dikter väljer eleverna ut? Vad är så speciellt med just dessa dikter? Vilka känslor och tankar uppstår i mötet med innehållet? Hur hanterar de exempelvis en dikt som utmanar deras tänkande – en dikt som kräver omläsning och eftertanke? Under processens gång modellerar läraren högt hur dikter kan läsas och tolkas på olika sätt och eleverna reflekterar i sin loggbok, vilket gör att läraren kan följa förståelseprocessen. När eleverna får veta att det inte finns något facit så får arbetet en rejäl knuff i rätt riktning. Det är nämligen väldigt många elever som tror att läraren sitter inne med den rätta tolkningen och att poesiläsning handlar om (som så mycket annat i skolan) att varje elev ska komma fram till rätt svar. Poesin kräver något annat av oss, bland annat – eftertanke och kritiskt tänkande. Vad döljer sig under ytan och vilka tankar och känslor väcks hos läsaren? Vad vill dikten göra med mig? Den här eftertanken ser vi kanske inte mycket av i skolan, vilket är otroligt ledsamt.
Är det möjligt att tala om bildning i en tid som präglas av snabba informationsflöden, effektivitet och ett ensidigt fokus på det enkelt mätbara? Det är en aktuell fråga som diskuteras i Svensklärarföreningens årsbok 2020 ”Bildning”. Genom bokens olika artiklar presenteras flera perspektiv på vad bildning kan och bör vara – bland annat hur vi kan återuppväcka bildningens roll – som en motvikt – till den ytlighet som dagens enorma informationsmängder riskerar att leda till. Bildning är föränderlig liksom människan – vi blir, snarare än är (s. 5). I artikeln Bildning och litterär identitet – didaktiska reflektioner om poesin potential av Olle Nordberg, forskare och lärarutbildare, förmedlas en viktig utmaning gällande dagens läsundervisning ”som tycks bli alltmer styrd av vad som anses möjligt att bedöma” (s. 164). Ämnets syfte verkar ha ”hamnat i skuggan” och solen lyser starkt på bedömningskriterier. Nordberg skriver om hur denna utveckling leder intresset bort från värdegrundsfrågorna – och därmed bort från litteraturläsningens demokratiska dimension. Utgångspunkten ska vara litteraturens innehåll, vilket berör livsfrågor, mänskliga handlingar och känslor.
I lurarna fortsätter orden att strömma och de sätter fingret på det Nordberg skriver – de viktiga livsfrågorna – som unga behöver få fundera över och sätta ord på. ”Jag valde den här dikten för jag tror många kan känna igen sig i det här tänkandet. Att man inte passar in, att man inte vågar säga något för att rädslan av att göra eller säga fel tar över. Man kan lätt känna igen sig så här när man börjar i en ny klass eller på ett nytt jobb. Man känner sig inte trygg där, det är en obekväm känsla man inte riktigt kan förklara. Det känns som man inte hör hemma där.”
Nordberg har i sin forskning intresserat sig för ungas röster kring sig själva som ”litterturläsande, tänkande och tolkande personer i alla former av arbete med skönlitteratur i skolans litteraturundervisning” (s. 164). Han benämner detta sätt att tänka litterär identitet och det är vad detta praktiska exempel handlar om. Under Nordbergs tid som svensklärare har poesin på många sätt varit den bästa ingången till litteraturens värld och till ”ett reflekterande och identitetsknutet sätt att tänka kring litteratur och läsning. Inte minst för så kallade ovana läsare” (s. 164). Så har det också varit för mig under alla mina år som lärare. I texten belyser Nordberg poesins avgörande betydelse för att skapa vägar in i ”litteraturen och till vidgade tankevärldar och perspektiv” (s. 165) när det gäller elever från gymnasieskolans yrkesprogram. Det här inlägget handlar om elever på yrkesprogram som redan vid kursstart signalerat till läraren och varandra att bokläsning är ”tråkigt och onödigt”. Vem läser ens böcker idag?, frågade en elev när vi pratade om läsning och utforskade olika vägar till läsning av böcker. När det sedan blev tal om att läsa poesi och att det inte handlar om att komma fram till rätt svar så började förvandlingen… ”Jag har aldrig läst någon diktbok”, men jag ska se om det är något för mig.” När de fick sätta ord på vad ordet poesi kan tänkas vara så fick vi många olika svar; “Jag tänker på fjäderpennor, rullade papper och människor i typ kjol och konstig hatt” – ”Jag tänker på romantiska brev när jag hör ordet poesi.” Ytterligare tankar: ”Poesi är något som har en djupare mening, något med betydelse eller något man vill förmedla till en större grupp människor”, “Något flummigt”, “Något svårt”. ”Poesi är en utmaning och något som jag haft svårt att lära mig innan. Men ser fram emot att lära mig det nu.” Och så var eleverna på väg in i poesins och läsningens förtrollande värld.
Litterär identitet
I elevernas resonemang framgick utmaningen att de inte såg på sig själva som ”läsande individer”, vilket enligt Nordberg (och jag instämmer) är av central betydelse för att utvecklas som läsare. Liknande resonemang har förts av olika forskare. Första steget i en sådan process är att eleverna får syn på sig själva som ”reflekterande och aktiva läsare vars perspektiv är efterfrågat och viktigt” (s. 165). Det här märktes redan när eleverna stod inför utmaningen att välja en valfri poesibok i skolans mediatek som skulle knytas till årets tema i Sustainable Poetry; Ömsesidighet – med fokus på lärande, hälsa och välbefinnande som drivkraft för hållbar samhällsutveckling och tillsammans skapa en podcast med syftet att väcka ungas nyfikenhet att läsa poesi. Det blev uppenbart för eleverna att deras tankar är viktiga och är en viktig del av läsundervisningen, vilket bidrog till att öka självförtroendet och viljan att engagera sig i läsningen växte successivt. Med utgångspunkt i det lästa och i den egna läsupplevelsen fick de möjlighet att bidra i olika samtal kring poesin och slutligen samskapa podcasten.
”Denna dikten är väldigt bra eftersom den upprepar sig hela tiden med de starka orden. […] Den har även ett samband med den andra dikten just med det här att den handlar om att anpassa sig till personer man har runt sig. I detta fallet handlar det om en anpassning personen i fråga inte tycker om men ändå gör för att passa in och inte blir lämnad utanför.”
När de förstår att det inom poesin inte finns några regler skapar det en stor lättnad hos dem.
Nordberg vill i sin artikel med hjälp av litteraturdidaktiska resonemang och perspektiv exemplifiera just poesins avgörande betydelse för att skapa vägar in till litteraturen – i synnerhet för ovana läsare från gymnasieskolans yrkesprogram. Han använder sig av begreppet litterär identitet, vilket jag även gör i den här läsundervisningen. Det handlar bland annat om att eleverna får syn på sig själva som reflekterande och aktiva läsare vars perspektiv är efterfrågat och viktigt (s. 165). Nordberg skriver att om eleverna känner att deras tankar kring läsningen är viktiga och blir en inkluderande del av undervisningen, så växer deras självförtroende och viljan att bidra i samtal och eget skapande. Genom att de sedan får lyssna till varandra, så vidgas perspektiven. De får bland annat syn på att dikter kan tolkas på olika sätt och att undervisningen är en tillåtande miljö.
Parallellt med poesiläsningen och poddskapandet har eleverna ägnat sig åt kreativ skaparglädje och skrivit egna dikter på temat Ömsesidighet – fokus på hälsa och välbefinnande. Att läsa och skriva poesi var således nya upplevelser för eleverna. Till en början var de rädda för att det skulle bli fel, vilket inte alls är konstigt. De är skolade i en tradition där man ska göra rätt och komma fram till rätt svar. När de förstår att det inom poesin inte finns några regler skapar det en stor lättnad hos dem, skriver Nordberg och så var det också för eleverna i det här exemplet.
Inte antingen eller – utan både och
Om skolministern kan nyansera perspektivet något och inte fastna i antingen eller tänkande, så kan jag se en större möjlighet att vända ”läskrisen”. I den medskapande läsundervisningen som mynnade ut elevernas egen podcast om poesi, läsning och litterär identitet förenades boken och ”skärmtiden” i en poetisk dans. Det var inget antingen eller – tänk som byggde den här berättelsen – utan ett dynamiskt flöde av både och. När vi läste i poesiboken, samtalade och var djupt försjunkna i begrundan var tekniken bortkopplad. När sedan de tre dikterna var utvalda släppte förtrollningen och då blev ”skärmtiden” fullständigt nödvändig för att vi skulle nå hela vägen i mål. Om vi inte hade tillgång till digitala resurser så skulle den här läsundervisningen uteblivit och vi skulle inte få till den där win-win situationen – den uppskattade hälsofrämjande poesivandringen på morgonen med poesin som strömmade ut från elevernas lurar. Att hitta nya platser för läsundervisningen att blomma ut är ett måste för att fånga barn och unga idag. Vi har för mycket stillasittande och enformighet i skolorna idag.
Jag håller med skolministern om att tidiga insatser är viktiga – men det innebär inte att lyfta fram boken och skrota tekniken. Den pedagogiska mångfalden med multiliteracies och med eleverna som medskapare måste blomma. En viktig utmaning att samlas kring är därför att väcka elevernas läsengagemang tidigt och se till att hålla i nyfikenheten och intresset över tid – det är betydligt svårare att väcka läsengagemang när de börjar gymnasiet. (Vi hade en del uppförsbackar i början, men sedan kom det där frigörande och härliga utförsåket.) Läsundervisningen måste verkligen överträffa elevernas förväntningar idag och skapa de där oväntade upplevelserna som griper tag och känns. ”Läskrisen” är på allas läppar just nu och jag hoppas ”med brinnande hjärta” (Astrid Lindren) att krisen används som möjlighet för utveckling och förnyelse inom skolans läsundervisning. Och att eleverna blir medskapare till innovativa läsningar som gör skillnad för läsundervisning, lärande och välmående. Det är, som tidigare läsambassadör Bagir Kwiek sagt, ”endast fantasin som sätter gränser för hur böcker kan användas.”
I bilderna framgår vilka diktböcker som finns med i elevernas podcast. Några avsnitt handlar om samma titel, men val av dikter, hur eleverna väljer att läsa dikterna, vilka tankar som innehållet väcker och vad som är viktigt att förmedla om författaren skiljer sig åt. Det är otroligt spännande att se hur varje elev designat sitt eget avsnitt. Några har stannat inom det trygga området, medan andra har tagit ut svängarna rejält. Det gäller att designa en undervisning som lyfter taket! Då kan eleverna pröva sina vingar och hitta flera olika vägar till det gemensamma målet.