Poeten Mona Monasar inspirerar
vi stirrar upp mot stjärnhimlen och förundras
finns det annat liv därute är en vanlig fråga
men vi glömmer bort allt liv vi fortfarande
inte stött på
våra hav med kilometer av kilometer
outforskat liv och ekosystem
i de tätaste skogarna där nya växter och insekter dyker upp
idag har arter som existerat i mina föräldrars samtid
dött ut på grund av oss
tänker mig att våra ekologiska fotavtryck
kommer att bli fossillämningar framtida överlevande generationer kommer hugga ut
och studera
det brinner hemma i Sverige
det brinner i resten av världen
hav försvinner
och sten och betong tar över skogens plats
vi tränger ut allt liv
jag vill inte vara en del av den generationen som till slut stötte pålen i vår planet
det är vi många som inte vill
vi vill vara den generationen som till slut förstod vikten av en levande planet
vikten av att bevara arter
vikten av att ha levande hav
vikten av skogar med mångfald och inte enfald
vi kommer att bli den generationen som förstår vikten, som redan har gjort det
för om inte vi
så funkar det inte att säga om när
för om inte vi, så ingen annan
för nu är timglaset på väg att rinna ut
Hållbar utveckling är Monas hjärtefråga. Med sin poesi berättar hon om fördomarna hon möter som ung, muslimsk tjej. Hon har mottagit följande utmärkelser: Tensta konsthalls textpris 2016 och kom fyra i Ortens bästa poets deltävling i Tensta 2016. Dessutom är hon engagerad i WWFs ungdomsråd och har medverkat i projektet Revolution Poetry.
Den 15/2 inspirerar hon elever på Söderslättsgymnasiet, läser dikter och medverkar i kreativ poesiworkshop.
